Ett nytt liv

Det är skönt att komma ut från lägenheten ibland. Speciellt när vädret var som det var nu under helgen och Johannes är hemma. 17 grader varmt och strålande sol. Då gör det inget att vi har en liten tjej som blir vrålhungrig och vill ha mat nu och på en gång. Vi satte oss helt sonika ner så hon fick smaska i sig lite mat.



Vid samma tillfälle passerade en fotbollskompis som gjorde ett stopp i sin löprunda för att prata med oss ett tag. Gud va skönt det såg ut att fara ut och löpträna! Undrar när man vågar sig på det igen. Vill ju vara säker på att bäckenet har gått ihop sig ordentligt först. Jag vet ju inte hur man vet det. I fredags var vi och dansade i alla fall och det gick ju rätt bra. Kändes lite lite i en fog då jag tog ut vissa rörelser.

Nu sover Alva riktig gott efter en lite besvärlig natt, jag vet inte varför, men hon ligger ofta och gnyr lite halvvaket på morgonkvisten. När jag sätter mig upp i sängen och lägger henne mot min bröstkorg, då slutar hon på en gång och somnar som en stock. Fast då får ju inte jag sova något om det ska vara enda lösningen. Klurigt. 

Om en halvtimme ska Alva och jag ge oss ut på en promenad till BVC, tyvärr är förutsättningarna inte samma som i helgen. Det blir en regnig promenad.

/Malin

P.S Tack för alla kommentarer, det är jättekul att få respons på det jag skriver. Extra kul är det att så många tycker att Alva är ett fint namn och att hon är så fin. (Johannes och jag kan inte annat än hålla med.) 

Kram till er allihopen!

Nu är namnet bestämt. Alva Paulina Videhall heter lilltjejen numera. In i det sista stod det mellan Alicia och Alva, även Cecilia som Johannes tycker är vackert var med på ett hörn. Till sist kom vi fram till att det är en Alva vi har fått och vi är riktigt nöjda med det namnet. Paulina har hon fått som andra namn efter min mormor som jag tycker om så hemskt mycket.

Nu i helgen blev Alva fem veckor gammal och hon växer och utvecklas för fullt. Nu följer hon föremål med blicken och hänger verkligen med i vad som händer. Det är nog både för- och nackdelar för hennes del. Nu förstår hon tillräckligt mycket för att bli halvt ihjälskrämd när Johannes nyser utan förvarning. Hon låg och ammade när Johannes helt plötsligt nyser, jag känner hur det lilla livet hoppar till i famnen på mig och direkt efter hörs ett hjälplöst gråtande. Som tur var gick det över väldigt fort och hon kunde fortsätta sin måltid med samma glupska aptit hon hade tidigare. Det känns ungefär som att sätta en dammsugarslang på bröstvårtan när hon suger tag. Sötungen.

Leenden har det också börjat dyka upp fler och fler av, jag tror faktiskt hon trivs att bo med oss. För det mesta. Det är lite mindre kul om maten inte levereras samma sekund som hon blir hungrig. Andra saker som har utvecklats är hennes muskler. Att små barn kan vara SÅ starka! Nacken håller hon upp allt längre stunder och ibland då lyfter upp henne och låter fötterna röra golvet så orkar hon hålla upp sin egen kroppsvikt med benen. Snart springer hon nog runt här hemma....

För min del går dagarna fortfarande åt till att försöka styra upp min tid på ett bra sätt då hon sover. Det är en hel del som ska fixas. Projektet i veckan blir att göra klart allt skrivande som ska lämnas in för förra kursen. Att ha det hängandes över mig är lite segt eftersom jag inte kan starta något annat, roligare projekt då. Till exempel att fylla boken jag köpte för att fylla i Alvas framsteg mm.

Så, nu är det nog med uppdatering här. Finns hur mycket som helst att babbla på om egentligen. Men visst nämnde jag att jag skulle plugga?

/Malin

Nu har jag äntligen hunnit fixa lite bilder på lilltjejen.

      
     

Det är inte mycket man hinner med om dagarna. Så fort hon sover så försöker jag sova ikapp lite förlorad nattsömn eller så gäller det att ta tag i försäkringskassaärenden, försäkring till lilltjejen, gå på toa och betala räkningar. Med andra ord, bilderna här på bloggen har inte fått högsta prio. Det är himla tur att jag valde bort exjobbet nu. Även om hon är väldigt snäll och sover rätt bra så kräver hon förstås uppmärksamhet då hon är vaken. Självklart är det svårt att låta bli att ge henne det också. Sen när hon väl har somnat i ens famn så är det ruskigt svårt att slita sig. Att sova själv i vaggan är dessutom ingen hit heller. Helst ska det vara i mamma eller pappas varma famn.

Under de två veckor och 6 dagar hon har funnits till så har vi också haft rätt mycket besök, det har varit riktigt trevligt. Dessutom har alla kompisar respekterat att inte ringa eller höra av sig de första dagarna, så alla kontakter vi har haft med omgivningen och verkligheten har kommit i lagoma doser. Nu är det en av de första dagarna som jag är helt själv med henne, och jag är imponerad över att jag har lyckats äta frukost i tid. Det praktiska med de som varit och hälsat på, (min familj, johannes föräldrar och Linda) är att de känner sig så hemma här att de fixar sig egen frukost och frukost åt mig. Så samtidigt som det är rätt skönt att vara helt själv med henne så är det också lite klurigare med planeringen. Snart har jag i alla fall fått till några vettiga rutiner att passa in i hennes sova/äta/bajsa schema =)

Igår var vi och vägde och mätte henne hos distriktsköterskan, och hon följer normalkurvan. Sen hon föddes har hon gått upp 200g och väger nu 3700g.  Längden har ökat från 50 cm till 53,5. Inte konstigt att hon behöver så mycket sömn om mat.

Läste igenom det jag skrev i föregående inlägg och måste bara påpeka att jag vet att gratulationer stavas med ett t. De gånger det inte stavas med ett t är när författaren börjar skriva grattis och kommer på halvvägs att det ska stå gratulationer... samt att värkar alltid stavas med ä och att svenskan aldrig särskriver. Upptäckte några sådana saker också. Men men, det är ju bara en blogg, inte en svenskauppsats.

Ha det bäst allesammen. Nu ska jag surfa runt lite mer innan lillan vaknar!

/Malin