Ett nytt liv

Här kommer ett långt inlägg om lilltjejens ankomst till världen. Än så länge har hon inte fått något namn men vi funderar varje dag. Några förslag har vi som vi provar oss fram mellan. Vad det blir i slutändan lär ni få höra så småningom.

Tänkte ta tillfället i akt att tacka för alla grattulationer vi har fått per sms och i kommentarer. En del har jag hunnit svara och tacka men inte alla. Så, tack =)

Det hela började på fredag 13 mars. Jag hade bestämt mig för att det fick vara min sista praktikdag och skulle bjuda klassen på fika. Praktiken skulle egentligen vara till 19 mars men det kändes  lite vanskligt att vara på praktik då beräknat födelsedatum, 17 mars, började närma sig.

Sista lektionen skulle börja och barnen höll på att komma in från rasten då jag plötsligt känner hur det rinner till mellan benen. Kan det vara vattnet? Som tur är har jag en binda i och det kommer inte så mycket, jag hinner bjuda klassen på fika och städa undan. Därefter tar jag bussen hem.  Med jämna mellanrum känner jag hur det rinner till. Ungefär som det kan kännas när man har mens. Under tiden som jag väntar på bussen ringer jag i alla fall Johannes på jobbet och säger att vi behöver nog inte gå över tiden i alla fall, för något är på gång.

Väl hemma så äter vi middag och ringer in till förlossningen för att höra efter vad man ska göra. Eftersom jag misstänkte att vattnet hade gått men inte hade några värkar så bad de oss komma in för kontroll. Efter att vi ätit upp middagen så åkte vi iväg för kontroll. Våra förhoppningar om att det skulle bli en liten bebis under helgen var väldigt låga, men barnmorskan konstaterar snabbt att det är vattnet som har gått och "det blir en bebis i helgen".  För att minska infektionsrisken som uppstår vid vattenavgång så har Umeå den policyn att de sätter igång förlossningen om den inte har kommit igång på egen hand ett dygn efter vattenavgången.  Med det sagt så fick vi åka hem och blev tillsagda att  komma in på lördag morgon kl 8, såvida inget händer under natten.

Natten var ganska händelselös, värkarna satte igång i alla fall men de var inte så smärtsamma men de höll mig vaken nästan hela natten. Så vid sjutiden ringde vi in till förlossningen,som det hade sagt åt oss att göra. Beroende på hur mycket de hade att göra så kunde våran kl8-tid bli framflyttad.  Svaret vi fick var att det var ganska många som hade kommit in till förlossningen, men att vi skulle komma till utsatt tid ändå.

På förlossningen gjorde de den vanliga undersökningen, dvs. kontrollerade med CTG om jag hade några värkar/sammandragningar och bebisens hjärtljud. Barnmorskan kom fram till att jag hade tillräckligt med värkar för att det skulle kunna sätta igång av sig själv, så de skulle avvakta med igångsättningen. Min tanke var att vi skulle få åka hem och vänta, men inte det, vi fick sitta i dagrummet och se tv och fördriva tiden. Mina värkar som hade varit under natten hade avtagit och att det skulle dyka upp en bebis samma dag kändes väldigt avlägset.

Strax före klockan ett fick jag komma in på en ny undersökning. Den här gången ville barnmorskan kontrollera hur mycket jag var öppen och hur värkarna verkade se ut. Att hon inte hade kontrollerat hur öppen jag var tidigare berodde på infektionsrisken då vattnet hade gått.  Johannes och jag gissade lite snabbt hur många centimeter jag hade öppnat mig och vi tänkte oss väl 1-2 cm. Det hade vi helt fel i, jag hade öppnat mig 5cm och var därmed halvvägs. Barnmorskan såg också att det bara var en av de två hinnorna med vatten som hade gått sönder så hon tog hål på den inre och satte en skalpelektrod på knoddens huvud för att lättare kunna mäta hjärtljuden. Barmorskan kunde även avslöja för oss att det var en bebis med hår på huvudet som skulle komma ut.

Efter att barnmorskan tagit hål på den inre hinnan så började värkarna kännas på riktigt. Det gjorde j-vligt ont helt enkelt.  Efter en tag, kanske max en timme, så fick vi komma oss från undersökningsrummet och in i ett förlossningsrum. Väl därinne provade jag att sitta på en pilates boll vilket var bekvämare än att hänga över den gåstol jag hade haft tidigare. Jag provade även att använda lustgasen, men jag är tveksam till att jag fick in rätt teknik och när värkarna var på toppen hade jag redan övergett lustgasen och andades mig igenom det värsta.

Under tiden vi var i förlossningssalen så var det skfitbyte och vi fick träffa en ny barnmorska. Hon var inte alls lika mysig som den första barnmorskan. Det första hon ville göra var att övertala mig att ta ryggbedövning, jag avstod. Visst gjorde verkarna ont, men jag hade bestämt mig för att klara av det. Den nya barnmorskan sa i alla fall att hon skulle fråga mig en gång till om ett tag, bara så att jag visste. Det positiva hon sa var i alla fall att  "här har vi nog en profylaxmamma".  Jag bara skakade på huvudet mitt i en värk. Jag och Johannes hade ju bara kollat igenom dvd:n med hur man andas rätt (profylaxandning) några månader innan och lite snabbt på fredagskvällen då vi förstod att det var dags.  Det jag kom ihåg var att andas in genom näsan och ut genom munnen och att det skulle göras i lite olika tempon.  Under värkarna föll sig resten ganska naturligt.

Den nya barnmorskan lämnade oss ett litet tag och till våran förvåning så kommer det gamla tillbaka. Hon skulle gå ett skift till, de hade så mycket att göra på förlossningen så hon behövde vara kvar. Tack tack tack! Det hade säkert gått bra med den nya också, även om hon inte var lika härlig, men att få ha kvar den person man lärt känna redan kändes riktigt bra. Dessutom blev det inget mer tjat om bedövningar.

Värkarna fortsatte och jag kände att min rygg började ta slut, att sitta på pilatesbollen utan ryggstöd var ganska kämpigt i längden. Barnmorskan föreslog att vi skulle sätta sackosäcken i sängen så jag kunde luta mig över den. Det fungerade väl sisådär, men det spelade ingen roll. För nu började värkarna ändra karaktär.  Det tröck till lite extra neråt. Johannes var alldelens utanför rummet och värmde rispåsar för att sätta på min rygg och jag var själv i förlossningssalen. Helt utan förvarning som kommer ett illamående över mig och först tror jag att det ska gå över, men jag inser ganska snart att det blir till att omplacera lite maginnehåll. Jag ropar på Johannes och han kommer in lagomt till att se mig lägga en pizza på golvet. Ganska snabbt hittar han spypåsar i alla fall. Barnmorskan som kommer in strax efter det ser väldigt glad ut och säger "Vet du vad det här innebär? Nu är det nära!". Johannes trodde jag hade så ont att jag spydde men jag hade ett minne från föräldrautbildningen om att just detta kunde hända. Barnmorskan förklade detta igen. När bebisen tränger sig ner så stöter den i ett ställe (kommer inte ihåg vad det heter) som utlöser en kräkreflex hos mamman, och det är inte mer än att man kräks lite snabbt och sen är det som vanligt igen. Det stämde bra, och några minuter senare kände jag att nu kan jag nog också vara med och trycka ut filuren. Så jag frågade barnmorskan om jag kunde börja trycka och hon tyckte det bara var att köra på.  Efter några krystningar kunde Johannes se ett hårigt huvud sticka fram, för att åka in igen. För varje värk och krystning kom huvudet fram mer och mer, men det åkte alltid tillbaka lite. Till slut hade huvudet tagit sig ut och på nästa krystning åkte hela kroppen ut.

Första tanken när våran filur tagit sig ut var "äntligen är det slut på det onda". Andra tanken var något om vad häftigt att det har kommit en liten människa ur min kropp. Tanken som aldrig slog mig var vlket kön filuren hade. Först när barnmorskan frågade "ser ni vilket kön det är" så kollade jag efter det. En tjej! utbrast jag, men samtidigt funderade jag eller är det en kille? Jag vet ju inte hur små snoppar är på killar,de inre blygdläpparna hade ju kunnat vara en liten petterniklas. Johannes tänkte samma sak så han sa inget högt, men det handlade om några få sekunder eller hundradelar. Relativt snabbt förstod vi att det var en liten tös som kommit till oss.

Efter mys och fika med våran nyblivna familjemedlem så var det dags för vägning och mätning av henne. Därefter blev vi uppskjutsade på BB av barnmorskan, som sa att hon minsann skulle se till att vi kom till BB innan hon gick hem.

Den 14 mars klockan 17.48 föddes alltså våran lilla tjej. 3500g, 50 cm lång, tio fingrar, tio tår, med massa hår på huvudet och alldelens perfekt.

Egentligen existerar inte lov när man har gått ut grundskola och gymnasium, men universitetet brukar vara sparsamma med lektioner kring lovtider. Eftersom eleverna har sportlov så är det bara för oss praktikanter att traska iväg till våran skola. Men det blir inte många gånger, en halvdag idag och knappt en halv dag imorgon. Sen är det "ledigt". Då ska jag försöka avsluta alla uppgifter som vi får under praktiken och därefter försöka få till här hemma så filuren kan dyka upp till ett ställe som är någorlunda ordnat. Inte för att h*n kommer bry sig, men däremot kan jag kanske koncenterara mig mer på examensarbetet än hushållande under de lediga tider som dyker upp framöver.

Som sagt så är det inte praktik den här veckan, och det känns lite trist att inte vara i den miljön. Trivs riktigt bra på min praktikplats, det är nog det första "jobb" som inte har gjort mig uttråkad eller fått mig att räkna minutrar tills det är dags att gå hem. Så, det kanske är rätt yrke för mig? =)

I helgen tog jag min första dansfria helg. Kände efter föregående helgs intensiva dansande att nu får det vara nog på den fronten. Dels för att jag blir så irriterad över att inte kunna göra allt jag vill göra till musiken, och dels för att det kändes alldeles för mycket i kroppen (läs bäckenet) dagarna därpå. Så nu tycker jag det är dags för filuren att komma ut. Ge min mamma en pra födelsedagspresent kanske? Pappa är ju född på sin farmors födelsedag, jag är född på min farmors födelsedag och då vore det ju passande om filuren kommer ut på sin mormors. Om det ska bli helt rätt så borde väl knodden komma ut på pappas födelsedag, men till 14 juli tänker jag inte vänta!

Syrran räknar i alla fall med att få bli moster den här månaden, och jag vill helst att hon har rätt. Fick däremot höra att här i Umeå låter de en gå tre veckor över tiden innan de gör något. Skulle det vara så, då blir det en aprilbebbe. Det tänkte jag försöka undvika i den mån det nu går.

Nu ska jag ta tag i lite läsning inför morgondagens semnarium.

Ha det bäst i snöyran
/Malin