Ett nytt liv

Det går ju bra det här med att uppdatera varje dag... I ärlighetens namn så har jag inte haft tid. Det har sorterats böcker, pluggats och vallats skidor de senaste dagarna. Dessutom har jag varit på första delen av en första-hjälpen-utbildning. Det känns jättebra att få en sådan i bagaget, dels för privat bruk, men även i mitt framtida yrke. I morgon tänkte jag träna våran hemläxa från utbildningen, Johannes får spela medvetslös medan jag rusar, nej, jag menar förstås: medan jag går igenom L-delen i första hjälpens "L-ABC" (Livsfarligt läge, Andning, blödning, cirkulationssvikt). Tänker inte gå in mer ingående på det nu. Det är i alla fall en mycket bra kurs som alla bör genomgå anser jag. Istället tänkte jag berätta om ett telefonsamtal...

Jag är på vift och gör lite ärenden, i vanlig ordning ringer jag hem för att kolla om det är något mer som ska göras. Johannes svarar att nejdå, det är inget mer, sen ropar han på Alva och vårat samtal följde ungefär såhär:
J: Alva?
M: Jasså är hon och springer runt?
J: Jo, men nu vet jag inte var... Alva??
M: skrattar

efter några tysta sekunder hör jag ett avlägset gnyende i telefonluren.

J: Men Alva, är det här du är?! Jag hade stängt in henne i sovrummet!

Vårat busför älskar att gömma sig bakom spjälsängen och det gör hon rätt bra. Vi brukar stänga dörren till sovrummet eftersom det är lite svårt att ha koll på henne när hon går in dit och vi sitter i arbetsrummet. Johannes hade helt enkelt gått och stängt dörren, men innan dess hade han både frågat Alva om hon var där och tittat efter henne. Hon tyckte nog det hela var rätt kul, tills hon insåg att dörren inte gick att öppna självmant - då var det dags att ropa på pappa!

/Malin